Palett Palett betecknar även en träskiva på vilken målare placerar sina färger färdiga att användas.

Passepartout Passepartout. Ram av papp som skyddar konstverk på papper.

Pastell Pastell görs av pigment blandat med lera eller krita och med gummi arabicum som bindemedel. Det förekommer i form av pastellkritor, pastellpennor och oljepastellkritor. Pastellkritan är vanligast och den har en jämn och tjock konsistens som ger en sammetsaktig yta. Pastellens mjukhet ger möjlighet till finstämda fördrivningar mellan mörkt och ljust men den kan även användas till detaljarbete. Oljepastellkritan är hårdare och är inte lika torr som pastellkritan. Den läggs på i tjockare färglager och har begränsningar i hur den kan blandas. Oljepastellen är ej lämpad för detaljarbeten. Pastellpennor är lämpade för detaljarbeten och kan användas tillsammans med pastellkritor.

Pastellmålning Pastellmålning, (av franska pastel: färgkrita), målning med mjuka torra färgkritor, vanligen på papper. Tack vare kritornas konsistens kan den utföras med fina måleriska nyanser och övergångar. Den färdiga målningen är ömtålig och måste fixeras samt förvaras bakom glas. Pastellmåleriet upplevde en blomstring under rokokon, då Rosalba Carriera blev högt uppburen i hela Europa för sina pastellporträtt och populariserade tekniken i Frankrike, där den togs upp av bl.a. Maurice Quentin de La Tour, Chardin och svensken Gustaf Lundberg. Impressionisterna, främst Degas, Manet och Renoir, väckte åter tekniken till liv, och i Sverige odlades den kring sekelskiftet 1900 av bl.a. Carl Larsson och Richard Bergh.

Pastos Pastos. När en färg läggs på i tjocka lager.

Patina Patina är åldrandets effekt på en yta, den effekt som oxidering ger på koppar och kopparlegeringar som brons, antingen naturligt genom ålder eller konstlat genom patineringsmedel. Själva kopparoxiden kallas även med ett äldre svenskt ord för färg, vilket ofta även används som synonym för patina. Till skillnad från rost – motsvarigheten hos järn och järnlegeringar – uppfattas patinans gröna färg ofta som estetiskt tilltalande, och termen används även i överförd bemärkelse om gamla föremåls ytstruktur.

Penslar Svinborst Används till tjockare färgtekniker som olja och akryl. Borstens styrka och spänst gör att den klarar mycket tjock färg. Penseln lämnar också penseldrag i färgen vilket ofta eftersöks som teknik. Penslarna har långt skaft. Finns i flat, runt och Filbert. Hår Mårdhår Håret som tas från mårdens svans är mycket spänstigt och stråets droppform bildar en fyllig pensel. Detta medför att penseln kan hålla mycket vatten och samtidigt få en fin och spänstig spets. Mårdpenslar är den absolut bästa penseln för akvarell och andra vattenfärgstekniker. Penseln med långt skaft används för olja och akryl där mjuka ytor och detaljer önskas. Ekorrhår och Ponnyhår Är en utmärkt vattenfärgspensel för nybörjare och studiemålare. Den saknar mårdens spänst och spets och passar bäst för målning av lite större ytor. Laverpenseln används till flödiga vattentekniker och håller stora mängder och passar bra till målning i större format. En pensel av ponnyhår är också en utmärkt vattenfärgspensel för nybörjare, studiemålare. Penseln passar bra till barnsortimentet, för målning med täckfärgskakor och gouache. Syntet Användningsområdet sträcker sig över samtliga målningstekniker. Syntetstråna är spänstiga och slitstarka vilket gör att den med fördel kan användas både till konstnärsfärger och till hobbyfärger. Syntetstråna finns i vitt och infärgade brunt. Den vita penseln är allroundpensel och den infärgade är specialtillverkad för att klara tjock akrylfärg och tuffare applicering. Några goda råd! Använder du penslar av bra kvalitet och sköter dem väl kan du ha dina penslar under många långa målarår. Tvätta penslarna efter användning i Marseille tvål och skölj väl i ljummet vatten. Vid oljemålning rekommenderas först penseltvätt och därefter tvål och vatten. Undvik starka lösningsmedel för rengörning av penslar eftersom lösningsmedel har en uttorkande effekt på hår/borst. Låt aldrig penslarna stå i vatten eller lösningsmedel på sin spets. Förvara penslarna liggandes eller stående på sitt skaft.

Pigment Olösligt färgstoff som blandas i bindemedel för att få färg. Färgpigment tillsättes färgen för att ge den önskad kulör. Det är viktigt att inte blanda i för mycket pigment, för då lägger sig detta som ett fuktupptagande skikt på ytan, som tenderar att spjälkas eftersom det uppstår ytspänningar när ytfärgen torkar. Det finns inga riktigt miljövänliga färgpigment. Alla sorters pigment belastar miljön, fast på olika sätt. Man gör klokt i att behandla alla torra färgpigment som om de vore giftiga.

Pinxit Pinxit. Målat av (konstnärens signatur).

Plantryck Litografin utnyttjar det faktum att fett och vatten avvisar varandra - inga nivåskillnader behövs i tryckmediet. Stenen eller plåten som används korneras och avfettas innan man börjar arbetet. Bilden kan ritas direkt på underlaget, överföras med transferpapper eller exponeras fotomekaniskt. Plåtoffsetlitografin är idag den mest använda grafiska tekniken och dominerar all trycksaksproduktion för kommersiellt bruk. I offset trycks den litografiska plåten av först på en gummivals som i sin tur överför bilden till papperet. Detta resulterar i en från tryckmediet rättvänd bild i motsats till de flesta andra grafiska tekniker.

Polygrafik Polygrafik betyder konstreproduktion. Från och med 1500-talet började de grafiska teknikerna användas för att reproducera berömda konstverk. De hade här en viktig uppgift att fylla intill slutet av 1800-talet, då de fotomekaniska reproduktionsmetoderna infördes. Kopparsticket var den dominerande reproduktionstekniken ända till 1800-talets början. På 1640-talet kom mezzotintmetoden, som innebar en revolution för reproduktionsgrafiken genom att den möjliggjorde återgivning av målningarnas valörer. Efter att Alois Senefelder 1798 uppfunnit litografin och Thomas Bewick i slutet av 1700-talet börjat utnyttja trägravyrens möjligheter förändrades reproduktions- och illustrationstekniken i grunden. Litografin, som möjliggjorde mycket stora upplagor, blev bland annat Honoré Daumiers medel att mångfaldiga sina samhällssatiriska bilder. I det sena 1800-talets affischkonst blev litografin den teknik som användes av till exempel Toulouse-Lautrec och Bonnard. Inom affischkonsten övertogs litografins roll senare av serigrafin, en gammal grafisk metod som användes inom industrin innan den genom popkonstnärerna fick status som en självständig konstnärlig teknik på 1960-talet.

Polykrom Polykrom, "mångfärgad", är en term som används för att betona att till exempel skulpturer och byggnadsdelar är bemålade eller naturligt har många färger. Motsatsen är monokrom, "enfärgad".

Popkonst Popkonsten tog ofta inspiration från massproducerade konsumtionsvaror och utgick från den framväxande masskulturen. Popkonsten uppstod i mitten på 1950-talet i England och fick ett stort uppsving i USA under 1960-talet. Några framträdande konstnärer, är bl a Andy Warhol, Jasper Johns , Roy Lichtenstein, Jim Dine, Robert Rauschenberg och David Hockney.

Popkonst Popkonsten tog ofta inspiration från massproducerade konsumtionsvaror och utgick från den framväxande masskulturen. Popkonsten uppstod i mitten på 1950-talet i England och fick ett stort uppsving i USA under 1960-talet. Några framträdande konstnärer, är bl a Andy Warhol, Jasper Johns , Roy Lichtenstein, Jim Dine, Robert Rauschenberg och David Hockney.

Prerafaeliterna Namnet prerafaeliterna kommer sig av att gruppen fann sina konstnärliga förebilder i medeltiden och ungrenässansen, före 1500-talsmålaren Rafael, därav prefixet -pre. Dröm och verklighet. Prerafaeliternas bilder är suggestiva och fyllda med allvar och skönhet. De präglas av motsatser. Fascinationen för medeltiden förenades med ett starkt socialt engagemang i nuet. Radikal politik kombinerades med djup religiositet. Fantasier om svunna tider mötte realism i närgångna naturstudier. Existentiella teman och mötet mellan verklighet och dröm gav Prerafaeliternas bilder en spänning som upprörde deras samtid. Samma spänning gör dem intressanta än i dag. Gruppens främsta företrädare är Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och William Holman Hunt, en annan var, Frank Cadogan Cowper. September 1848. Sju unga män har samlats i en ateljé för att bilda ett hemligt konstnärligt brödraskap. Brödraskapets signatur kom att bli P.R.B. The Pre-Raphaelite Brotherhood, det prerafaelitiska brödraskapet. PRB, The Pre-Raphaelite Brotherhood, på svenska prerafaeliterna. Den hemliga konstnärsgruppen bildades i London 1848 som en revolt mot rådande konstideal. Deras bilder upprörde samtiden och fascinerar än i dag.

Prickar Röd prick = såld Grön prick = reserverad.

Primitiv konst Primitiv konst syftar på konst utförd av folk som inte tillhör den västerländska civilisationen, d.v.s. folk med en jämförelsevis låg standard av teknisk utveckling, och ska skiljas från primitivisternas konst, som dock är influerade av de förstnämnda. Termen "primitiv konst" myntades i början av 1900-talet för att man skulle kunna kategorisera föremål, vilka i Västerlandet tidigare över huvud taget inte hade betraktats som "konstverk", nämligen föremål som härstammade från områden i utkanten av eller utanför Europas, Främre Orientens, Indiens, Kinas och Japans kulturella inflytande.

Primärfärg Primärfärg är en av de färgtoner man utgår från vid färgblandning. Används växlandevis med elementarfärg, det vill säga färgtoner som inte kan skapas av andra färgtoner, men primärfärger är ofta de färgtoner som i praktiken kan framställas, beroende på material och dylikt. I färgat ljus fungerar rött, grönt och blåviolett som primärfärg. Inom analog television används rött, grönt och blått, medan tryck använder cyan, magenta och gul. Man använder olika primärfärger vid additiv färgblandning och subtraktiv färgblandning: • Vid additiv färgblandning, till exempel inom analog television, använder man primärfärgerna rött, grönt och blått (R, G, B). Dagens primärfärger bestämdes från de flouroscerande ämnen som fanns tillgängliga då färg-TV:n infördes på 1950-talet. Men dessa färger minimerar också vitheten hos blandfärgerna. Om man exempelvis blandar G och B får man omnejd vit färg. Man kan av detta förstå att dessa primärfärger inte är identiska med elementarfärgerna, även om de olyckligtvis har fått samma namn. • Vid subtraktiv färgblandning, till exempel vid tryck, använder man primärfärgerna cyan (grönblå), magenta (blåröd), gröngul och kolsvart (ty. Kohle) (C,M,Y,K). Dessa färger är framtagna för att minimera svartheten hos blandfärgerna, där K minimerar blandfärgens gråhet. CMY är komplementfärger till RGB.

Provtryck Provtryck. (P.T.), avdrag som görs för att kontrollera tryckarbetet.

Punktgravyr Punktgravyr. Grafisk teknik.